Pukavik
Startsida Pukavik Ysane och Norje Gammalstorp Andra närliggande socknar Länkar Kontakt
Bilder Gammalstorp Vesan Stompastugan

Vesan
När du står på utsiktsplatsen är det Listerlandet du har framför dig, på andra sidan E22:an. Är det klart väder kan du också se ut över havet och Hanö.

Foto Jonte Göransson Området mellan Ryssberget och E22:an kallas för Vesan, och det har sin lägsta punkt 3 m under havsytan. Marken hålls torr med hjälp av 4 pumpar, som tillsammans pumpar ut 5 m3 vatten i sekunden. Vesan har tidigare varit en ca. 6 meter djup insjö, och vid tiden för kartan nedan (1864), gick det att segla från Östersjön ända in till Sölvesborg. Bilden tillhör Ysane-Norje Hembygdsförening.

För att få mer odlingsmark försökte man redan under 1860-talet torrlägga Vesan. Detta första försök misslyckades, eftersom den ångdrivna pumpen som användes hade för liten kapacitet. Kvar från det försöket finns den lilla pumpdammen och Möllebjörkes kanal. På 1920-talet påbörjades ett nytt, lyckat, försök, och denna torrläggning är en av de få i Sverige som har gått ihop sig ekonomiskt. Till en kostnad av 700.000 kronor fick man ut 1500 ha åkermark. 1936 var Vesan helt torrlagd.

Som en ö mitt i området kan man se Gammalstorp kyrka, och just en ö var det innan torrläggningen. Enda sättet att ta sig till kyrkan var med båt eller att vintertid gå på isen. Placeringen av kyrkan kan tyckas ovanlig, och det kan möjligen förklaras med att kyrkan placerats på en gammal kultplats. Klart är i alla fall att på platsen har det tidigare legat en romansk kyrka från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet.

 

 

Högsta kustlinjen
Några hundra meter efter utsiktsplatsen finns gränsen för den s.k.högsta kustlinjen, dvs. så högt som vattnet en gång gick.

För ca. 12.000 år sedan täckte isen fortfarande stora delar av Skandinavien. Från isen kom det stora mängder smältvatten, men det kunde inte rinna ut i havet eftersom det hindrades av både is och land. Istället samlades det i vad som kallas den Baltiska issjön. Strandlinjen till denna stora sötvattensjö gick mycket högre upp på land än
vad den gör idag.
Bilden tillhör Stockholms Marina Forskningscentrum. Vågorna i den Baltiska issjön kastade upp sand, lera och sten på strandkanten. Sanden och leran spolades så småningom bort, men stenarna blev kvar. Dessa av havet uppbyggda vallar kallas för strandvallar, och sådana syns bl.a. här. En annan plats där man kan se vallar från flera olika stadier i Östersjöns utveckling är på Listershuvud.

Inlandsisen fortsatte att smälta, och när iskanten hade dragit sig tillbaka så långt som till trakterna av berget Billingen i Västergötland, fick sjön en förbindelse med Atlanten, vilket gjorde att vattennivån på ett par år sjönk med 25 meter.

Ryssbergsstugan är ett omtyckt mål för Sölvesborgarnas utflykter. Varje söndag under perioden oktober - april arrangerar Friluftsfrämjandet och Korpen promenader hit, och dessa söndagar är det servering i stugan. För törstiga vandrare finns det året runt dricksvatten i en kran på baksidan av huset.

Pilotprojekt med kalkning av skog
Strax NO om Ryssbergsstugan finns Blekinges första pilotprojekt för kalkning av skog, påbörjat runt 1990. Regnvattnet kontrolleras regelbundet för att se vilket pH som tillförs, och prov tas i marken från 2 olika skikt.

På sin väg mot sjöar och vattendrag passerar en stor mängd av det sura nedfallet olika markskikt. Marken har en viss förmåga att neutralisera det sura, så att det vatten som når sjöarna har ett högre pH än nedfallet. Framförallt i kalkrika jordar som lätt vittrar sönder, som t.ex. på Öland och Gotland, i delar av Skåne m.fl. platser, har marken stor förmåga att ta hand om surt nedfall.

Utsläppen från förbränning med fossila bränslen (t.ex. kol och olja) fortsätter. I takt med det minskar markens förmåga att ta hand om det sura nedfallet, och en större mängd når sjöar och vattendrag. För att minska vattnets surhet sprids varje år ca. 200.000 ton kalk. Detta görs i flera länder, men Sverige kalkar mest i världen.

I vissa områden där marken är kraftigt försurad har man påbörjat försök med att kalka marken istället för vattnet, t.ex. på denna plats. Försöken pågår fortfarande, och man är ännu inte överens om hur effektiv denna formen av kalkning är i jämförelse med kalkning av vattnet.

 

 

Kitta-Pellens gård
Landskapet runt Grundsjön har inte alltid sett ut som det gör idag. Istället för att den idag dominerande granskogen fanns här runt förra sekelskiftet hus och gårdar, odlade fält och hagar med betande djur. Precis bakom vindskyddet låg gården Kitta-Pellens. Den bestod av boningshus, lada och länga, och det är resterna av en jordkällare och ladans ena gavel och vägg som syns tydligast idag.

Högst upp på den lilla kullen står ett ensamt träd. Detta kan, med tanke på sin placering, ha varit gårdens vårdträd. Sådana planterades förr mitt på gården, och följde dess invånare i flera generationer. Oftast var det en ask, alm, lind eller lönn, men även andra sorter förekom. Vårdträdet skulle tas väl om hand, eftersom det ansågs bringa lycka och välgång till gården. Om man skadade det kunde det leda till olycka och sjukdom.

Den sista som bodde här var Maria, och hon flyttade till Ebbalycke 1931. Efter att Maria flyttat köptes boningshuset och längan och flyttades till Hinnedal. De finns inte längre kvar där heller, eftersom de senare
förstördes i en brand.

Görans Hanna
Norr om resterna av ladan går 2 fina stenmurar nästan parallellt med grusvägen på andra sidan ängen. Det är den gamla vägen österut, och den vägen gick Görans Hanna när hon skulle till kyrkan.

Backstugan som Görans Hanna och hennes katt bodde i ligger en liten bit från Kitta-Pellens gård. Den var minst 200 år gammal, hade halmtak och ett jordgolv som hon strött med hackat enris. Det fanns bara ett fönster i den lilla stugan, men i det stod balsaminer i vackra färger.

Blommorna i fönstret är enligt muntlig tradition något som Hanna tyckte mycket om. Man kan tänka sig att de växte runt den lilla backstugan, och att hon under deras blomningsperiod i juli-september plockade in de gula, rosa eller vita blommorna för att smycka sin stuga.

Görans Hanna studerade också flitigt, och hon intresserade sig lika mycket för andaktsböcker som för Sibyllans spådomar.

Copyright 2008 Pukavik