Pukavik
Startsida Pukavik Ysane och Norje Gammalstorp Andra närliggande socknar Länkar Kontakt
Bilder Gammalstorp Vesan Stompastugan

Stompastugan!

 

Stompastugan var en liten grå s k ryggåsstuga som låg i Ebbalycke, ett par kilometer väster om den gamla järnvägsstationen i Ryedal.

 

Stugan fick sitt egendomliga namn av ortsbefolkningen på grund av dess innevånare som var dvärgar och i allmänt tal kallades för ”Stompa-Jösse” och ”Stompa-Karna”. Dessa var ett syskonpar som blev kvar i den gamla stugan, vilken var deras föräldrarhem. Där var också deras far, Per Nilsson född.

 

Tyvärr finns stugan inte kvar idag, och det är oklart när den revs, men på folkskolläraren Wiktor E. Rylander från Gammalstorp skrev i sin berättelse i ”Blekingeboken 1929”, fanns den i alla fall kvar.

 

Enligt traditioner skulle stugan ha anor ända från början av 1700-talet, och alltså vara en av de äldsta människoboningarna i Gammalstorps socken. Men helt oförändrad var den inte. Från fanns det en tillbyggnad med loft, men denna brann ner och fördes aldrig upp igen. Det fanns inte heller någon skorsten eller några riktiga fönster från början. Röken fick sippra ut genom en rökhuv och i stället för fönster fanns det några små gluggar i väggarna som släppte in lite ljus i stugan. Väggarna, som inte var högre än ca. 1,2 meter, var tillverkade av tillyxat timmer och blev i senare skede delvis panelade med ohyvlade brädor.

Som stugan såg ut när Rylander skrev om den, var den något över 8,1 meter lång och ca 4,85 meter bred. Förutom själva boningsrummet inrymde den: en förstuga med kullerstensgolv, en mindre kammare som också den hade kullerstensgolv och ett litet kök.

Trots den låga takhöjden behövde varken Jöns eller Karna böja på huvudet när de gick in över den rätt höga tröskeln, de var nämligen själva inte så mycket längre än 1 meter. Syskonen bodde i den lilla stugan under flera årtionden och det var Karna som skötte hushållet. Detta gjorde hon med bravur, där var rent och snyggt och rådde god ordning.

 

Karna gick gärna och hälsade på sina grannar för att få sig en kopp kaffe och prata bort en stund. Men inte ens då fick de små händerna vila. Karna hade strumpstickorna med sig och de små, knubbiga fingrarna hanterade dem flinkt.

 

Jöns försörjde sig och sin syster bl a. med att tillverka korgar av rotting. Såvida han inte blev ombedd av någon av grannarna att köra, t ex till Sölvesborg. Då snodde han upp mustaschen och tog tömmarna i sina små nävar och var riktigt i sitt esse, för hästar, det var Jöns´käraste sysselsättning. Wiktor E. Rylander skriver ”Hästar var hans förtjusning, och så liten han var, kunde han ordentligt läxa upp den, som på något sätt visade hårdhet mot hans favoritdjur. Det fanns mod i den lille men kraftigt byggde mannen”.

 

På höstarna följde han med något kringflyttande (ambulerande) tröskverk i orten och skötte hästvandringen. Visserligen fick de små benen trippa många steg runt, runt innan det var kväll, men ”Stompa-Jösse” höll ut.

 Även i Sölvesborg var ”Stompa-Jösse” välkänd genom marknadsdagarna, vilka han inte gärna missade.

 

Karna föddes den 19 November 1865 som den yngsta i en syskonskara på tre.

Jöns var född den 15 Januari 1858 och dog den 13 April 1913 och mellanbarnet Nils föddes 1862. Nils var, precis som modern (Bertha Svensdotter) av normalväxt, däremot var fadern (Per Nilsson) dvärg. Per Nilssons föräldrar var i sin tur också de av normal växt. Om Per sas det att han, trots sin ringa storlek, var så stark att han kunde bära en hel tunna råg på ryggen.

Per Nilsson försörjde famlijen genom att väva ”långa räckor” av förklädesband och strumpeband, som han sedan sålde i orten. Medan Per satt vid sin lilla vävstol, satt hustrun Bertha gärna vid spinnrocken.

 

 

Källa:Ysane & Norje hembygdsförening!

 

Copyright 2008 Pukavik