Pukavik
Startsida Pukavik Ysane och Norje Gammalstorp Andra närliggande socknar Länkar Kontakt
Bilder Andra närliggande socknar Sevärdigheter Mjällby Mörrum Torsö Snapphanarna Sölvesborg Näsum Brott och Straff

 

Gamla fattighuset, Sölvesborg

Det första och enda fattighuset som Sölvesborg haft stod färdigt till sitt

 yttre 1821. Önskemålen om ett

 fattighus hade funnits i staden åtminstone sedan 1770-talet men ekonomiska medel hade saknats.

 Speciellt stort var behovet efter

 branden 1801. Då förstördes 44

 hushåll och 208 personer var utan

hem, vilket betydde att ungefär en tredjedel av stadens invånare var hemlösa.

När kung Karl XIV Johan passerade staden 1819 blev han så varmt bemött att han skänkte 1000 riksdaler till staden. Konungen sa uttryckligen att pengarna skulle användas till ett hus åt de fattiga.

Fattighuset uppfördes av det slitstarkaste tänkbara material, gråsten. Det lades ett stycke utanför västra tullen, i sluttningen upp mot Möllebacken, där det länge inte hade andra grannar än en kvarn och en liten gård. 1839 genomgick fattighuset sina första reparationer, som inte kan ha varit speciellt vidlyftiga, eftersom kostnaderna stannade vid 62 riksdaler. När huset blev brandförsäkrat 1858, bestod det av 6 rum, 2 kök och

 förstuga.

Ett 30-tal fattiga var inhysta här vid

 den tiden. Den största gruppen

 fattighjon var änkor och änklingar tillsammans med sina barn. Ofta var de hantverkare. Hatt- och handskmakare

 var hantverksgrupper som hade

 speciellt svårt att skaffa inkomster

 under senare delen av 1800-talet. Föräldralösa barn, mentalt sjuka, och ogifta äldre kvinnor är andra grupper

 som också har bott på Sölvesborgs fattighus. De föräldralösa barnen

 bodde här bara ett kort tag innan de utackorderades medan andra kunde bli kvar i upp till tjugo år. Änkor och änklingar med barn hade för det mesta eget rum. Ofta blev det väldigt trångt

 och de båda köken fick då tjänstgöra som sovrum.

I mitten på 1800-talet fanns det fortfarande inte någon personal på fattighuset så hjonen fick hjälpa

 varandra bäst de kunde. De hjon som hade möjlighet att hjälpa de sjukaste kunde få utökad veckopeng och därför

 var de flesta villiga att hjälpa till.

Fattigdirektionens medlemmar, som bestod av betydelsefulla och

 framstående män i staden, turades om att regelbundet besöka fattighuset. Fattigdirektionen bestämde om verksamheten och över vilka som fick

 bo i huset.

Fattighuset var sparsamt möblerat och

 de möbler som fanns var de som

 hjonen själva tagit med sig dit. Det mesta av det som hjonen hade med sig kom snabbt i fattigkassans ägo

 eftersom de som räknade med att tillbringa resten av livet på fattighuset var tvungna att testamentera sitt

 lösöre dit.

De vanligaste ägodelarna som hjonen hade med sig till fattighuset var en

 säng med tillhörande sängkläder, ett bord eller en stol och några kläder av

 lin. Kvinnorna ägde ofta något textilredskap, t.ex. en spinnrock eller

 en nystvinda. Många ägde också något som avslöjade att de en gång haft det bättre ställt. Det kunde vara en

 psalmbok, näsdukar eller kanske en spegel. I riktigt fattiga tider kunde det hända att fattigdirektionen köpte

 kläder och möbler till fattighjonen.

Gamla fattighuset är i sig mycket välbevarat. Interiört finns snickerier,

 två kakelugnar, spishäll m.m. bevarat sedan byggnadstiden. Huset ingår som

 en omistlig del av Sölvesborgs bebyggelsehistoria och är mycket intressant, inte minst ur socialhistorisk synpunkt. Sedan 1940 används fattighuset som museum för

 Sölvesborgs och Listers härads fornminnesförenings samlingar.

Gamla fattighuset förklarades som byggnadsminne 1996.

Huset är beläget inom

 riksintresseområde för kulturmiljövården: Sölvesborgs stad

 vars stadsplan är ett av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna torgstäder. Staden växte

 upp i skydd av Sölvesborgs slott, ett

 av medeltidens viktigaste danska riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse.

 

Källa: Länsstyrelsen.


 

 

Stationshuset, Sölvesborg

År 1874 byggdes den smalspåriga järnvägen mellan Sölvesborg och Kristianstad som en fortsättning på järnvägen Hässleholm – Kristianstad . Detta var den första sträckan i det som senare skulle bli Blekinge kustbana.

 Snart väcktes tankar att fortsätta förbindelsen österut och 1886 stod

 banan Sölvesborg – Karlshamn klar.

 Tre år senare fullbordades

 förbindelsen med invigning av

 sträckan Karlshamn – Karlskrona.

 1890 började man köra genomgående tåg mellan Kristianstad och Karlskrona. Det som från början varit tre olika

 bolag blev 1906 till ett enda som fick namnet Blekinge kustbanor. Samma år fick tågen restaurangvagnar, något

 som var ovanligt för en smalspårig

 bana. 1942 blev Blekinge kustbanor en del av det statliga SJ. De smalspåriga banorna (1067 mm) passade inte ihop med landets övriga normalspår (1435 mm) och 1946 beslutades om en breddning av banan, något som var helt färdigt 1957.

Sölvesborgs första stationshus stod färdigt 1874 för att betjäna sträckan Sölvesborg – Karlshamn. Byggnaden ritades av arkitekt C. F. Flinkenberg.

 När den östgående banan stod klar

 1886 konstaterades att stationshuset

 låg för långt ifrån den nya banan. Det gamla stationshuset inreddes 1904 till bostadshus. 1963 revs byggnaden.

 Först 1899 stod ett nytt stationshus färdigt, denna gång efter ritningar av Folke Zettervall (1862-1955). Folke Zettervall hade arkitektyrket i blodet. Hans far Helgo Zettervall (1831-1907) var en mycket berömd kyrkoarkitekt

 som bl.a. är känd för renoveringsarbetena med Lunds, Skara och Uppsala Domkyrkor. I Blekinge har Zettervall d.ä. gjort sig ett namn som pappa till Bräkne-Hoby kyrka,

 Hällaryds kyrka, Torhamns kyrka och restaureringen av Carl Gustafs kyrka i Karlshamn. Han har även ritat kapellet

 vid Kapellkyrkogården i Sölvesborg. Folke Zettervall gick som sagt i pappas fotspår. Efter examen 1888 från Konstakademiens Arkitekturskola fick

 han arbete hos sin far på Överintendentsämbetet, sedermera Statens fastighetsverk. Efter två år

 blev Zettervall d.y. handplockad av

 SJ:s dåvarande chefsarkitekt A. W. Edelsvärd för att han så småningom skulle axla dennes mantel. Folke Zettervall övertog chefskapet över SJ:s arkitektkontor 1895 och samma år invigdes Umeå stationshus, vilket var

 det första han hade haft

 huvudansvaret för. Folke Zettervall är

 en av Sveriges mest produktiva arkitekter. Så många som 260

 stationshus skapade av Zettervall har uppförts längs landets järnvägar,

 lägg till det banvaktarstugor, godsmagasin, uthus, lokstallar m.m.

 och siffran är förmodligen uppe i

 10 000 byggnader. Zettervall

 utvecklade stationshusen till en planlösning med en central vestibul

 och med expeditionsutrymmena placerade till den ena sidan. Han

 använde sig gärna av trapphustorn

 och bågar för att markera viktiga entréer, vilket Stationshuset i

 Sölvesborg är ett utmärkt exempel på. Många av Zettervalls skapelser är

 belägna längs inlandsbanan Orsa – Gällivare men hans byggnader finns spridda över hela landet. Zettervall krönte sin karriär med att omgestalta landets tre största stationer: centralstationerna i Stockholm,

 Göteborg och Malmö.

Sölvesborgs station är byggd i rött

 tegel med dekorativ mönstermurning. Byggnaden har en asymmetrisk fasad med runda trapptorn och takkupor.

När Gunnar Asplund ritade sitt förslag

 till tingshuset i Sölvesborg önskade

 han knyta samman byggnaderna med

 en allé. Inspirationen till Tingshusets portik är hämtad från stationshusets entré.

Stationshuset förklarades som statligt byggnadsminne 1986 av Riksantikvarieämbetet. När staten

 1992 sålde marken till kommunen övergick byggnaden till

 byggnadsminne enligt Kulturminneslagen.

Stationshuset är beläget inom riksintresseområde för

 kulturmiljövården: Sölvesborgs stad

 vars stadsplan är ett av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna torgstäder. Staden växte

 upp i skydd av Sölvesborgs slott, ett

 av medeltidens viktigaste danska riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse.

 

Källa: Länsstyrelsen.


 

 

Förvaltarbostaden och uthuslängorna vid Sölvesborgs slott

Ekonomibyggnaderna till Sölvesborgs Slott är belägna på en historiskt händelserik plats. Här har danskar och svenskar genom århundraden slagits

 om makten över området. Dramatiken kan sägas ha fortsatt in i vår tid. Den

 10 maj 2004 slog blixten ner i

 vasstaket på slottslängorna. På några

 få minuter var hela byggnaden

 övertänd. Det enda som återstod av uthuslängorna från 1830-talet, var de tjocka stenväggarna. Förvaltarbostaden klarade sig lyckligtvis undan branden. Lagom till julmarknaden 2005 var uthuslängorna återuppbyggda så nära ursprungligt skick som möjligt.

Förbi platsen vid Sölvesborgs Slott gick under flera hundra år den väg som förband Skåne med den östligaste

 delen av det danska riket, d.v.s.

 Blekinge. Platsen har varit bebyggd åtminstone sedan 1200-talet. Härifrån kunde kommunikationerna till lands effektivt kontrolleras och den kustnära sjöfarten hållas under uppsikt. Det

 gamla slottet var den utan jämförelse största och viktigaste av de medeltida befästningarna i Östdanmark och

 skapade förutsättningar för en omfattande handel.

År 1332 förlorade Danmark de skånska landen till Sverige. Danmarks Valdemar Atterdag samlade åter landet under centralmakten och 1360 kom

 Sölvesborg än en gång i det danska väldet. Nu började Slottets storhetstid. Vid den här tiden började man också bygga det väldiga försvarstornet som

 var 30–35 meter högt med fem meter tjocka gråstensmurar och som vi i dag kan se resterna av. Borganläggningen eldhärjades 1564 under sjuårskriget

 och förlorade därefter sin militära betydelse.

Förvaltarbostaden och uthuslängorna

 är belägna intill Sölvesborgs slottsruin. Den gula, ståtliga byggnad som

 benämns Slottet idag, uppfördes ursprungligen 1802. Den är också byggnadsminnesförklarad. År 1832

 köpte grosshandlare Jesper Södergren fasigheten. Under åren 1833-35 lät han uppföra uthuslängorna och förvaltarbostaden som ekonomibyggnader till Slottet. De formades som en trelängad enhet kring gårdsplanen som bekläddes med kullersten. Den västra längan inrymde ladugård och spannmålsvind, den norra fähus och den östra loge med

 tröskverk.

Förvaltarbostaden inrymde även s.k. folkstuga samt dräng- och pigkammare. Vid en av längorna stod en klockstapel med ringklocka av järn som kallade

folket till arbete. Den äldre bebyggelse som fanns på platsen för förvaltarbostaden och uthuslängorna

revs i samband med bygget. Byggnadsmaterialet, sten och tegel,

togs bland annat från den intilliggande slottsruinen.

Omfattande renoveringar gjordes av byggnaderna under mitten av

1990-talet. Förvaltarbostaden fungerar

 i dag som bostadshus.

Förvaltarbostaden och uthuslängorna förklarades som byggnadsminnen 1995. Byggnaderna är belägna inom riksintresseområde för

kulturmiljövården: Sölvesborgs stad

vars stadsplan är ett av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna torgstäder. Staden växte

upp i skydd av Sölvesborgs slott, ett av medeltidens viktigaste danska

riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse.

 

 

 

Källa: Länsstyrelsen.


 

Corps de logi, Sölvesborgs slott

Det gula, ståtliga Sölvesborgs Slott

ligger på en historisk händelserik plats. Här fanns det under århundraden en rustik borganläggning med vallgravar

och torn, som omväxlande tillhörde Sverige och Danmark. Dagens Slott,

eller Corps de logi, uppfördes under

tidigt 1800-tal intill resterna av den gamla borganläggningen. Tillsammans med stenlängorna och

förvaltarbostaden, vilka också är förklarade som byggnadsminnen,

bildar denna gårdsbebyggelse en herrgårdsanläggning utformad som en

i det närmaste fyrlängad

gårdsanläggning av sydsvensk typ,

med mangården skild från ekonomibyggnaderna genom en hög

mur och omgiven av en trädgårdspark med höga lövträd och gräsmattor.

Förbi den här platsen gick under flera hundra år den väg som förband Skåne med den östligaste delen av det danska riket, d.v.s. Blekinge. Platsen har varit bebyggd åtminstone sedan 1200-talet. Härifrån kunde kommunikationerna till lands effektivt kontrolleras och den kustnära sjöfarten hållas under uppsikt. Det gamla slottet var den utan

jämförelse största och viktigaste av de medeltida befästningarna i Östdanmark och skapade förutsättningar för en omfattande handel.

År 1332 förlorade Danmark de skånska landen till Sverige. Danmarks Valdemar Atterdag samlade åter landet under centralmakten och 1360 kom

Sölvesborg än en gång i det danska väldet. Nu började Slottets storhetstid. Vid den här tiden började man också bygga det väldiga försvarstornet som

var 30–35 meter högt med fem meter tjocka gråstensmurar och som vi i dag kan se resterna av.

På borgplatån har åtminstone under 1600-talet också funnits ett antal korsvirkesbyggnader vilka bildat en sluten gård. Ekonomibyggnaderna har legat på förborgen i väster, som genom de dubbla vallgravarna stått i

förbindelse med borgkullen och fasta land.

Borgen var säte för länsherren i Sölvesborgs län och spelade länge en viktig roll i Danmarks politiska historia. Borganläggningen eldhärjades 1564 under sjuårskriget och förlorade

därefter sin militära betydelse. Borgplatån var dock bebodd fram till 1750.

År 1795 brann bostadshuset på Sölvesborgs slotts egendom ner till grunden. Det nuvarande corps de

logiet, Slottet, uppfördes 1802 av

löjtnant

Gustaf Carl Adolf Fredrik Schult. 1832 köptes fastigheten av grosshandlaren Jesper Södergren. Corps de logiet

bestod då av en envånings byggnad

under brant sadeltak. Huset har cirka

30 cm tjocka ytterväggar av tegel

vilande på en kraftig grund av gråsten. Man kan anta att en stor del av teglet kommer från den intilliggande Sölvesborgs slottsruin.

1841-43 lät Jesper Södergren bygga

om Corps de logiet. Byggnaden fick ytterligare en våning i ekkorsvirke och med tegelfyllnad. Övervåningen

 gjordes något högre än

 bottenvåningen. Huset putsades och

 fick en fasadutformning med pilastrar

 i nyklassisk stil. 1915 genomfördes en omfattande

 restaurering då bland annat den nuvarande portalen och fönstren i nybarockstil tillkom. Invändigt har byggnaden renoverats

 vid flera tillfällen. Planlösningen är till

 stora delar bevarad sedan huset byggdes,

 men snickerier och övrig fast

 inredning har genom åren förändrats.

Stenhuslängorna och

 inspektorsbostaden norr om slottet lät Södergren bygga 1833-35. Gårdsanläggningen är i dag delad i två fastigheter där ekonomilängorna och förvaltarbostaden har en ägare, mangården med Corps de logiet en

 annan. Delar av Slottet

 nyttjas i dag som restaurang.

Corps de logiet byggnadsminnesförklarades 1997.

Slottet är beläget inom riksintresseområde för

 kulturmiljövården: Sölvesborgs stad

 vars stadsplan är ett

 av landets bäst bevarade exempel på senmedeltidens regelbundna

 torgstäder. Staden växte upp i skydd

 av

 Sölvesborgs slott, ett av medeltidens viktigaste danska riksfästen. Efter en stadsbrand 1801 återuppbyggdes handelsstaden

 med en ännu delvis väl bevarad småskalig bebyggelse.

 

Källa: Länsstyrelsen.

 

SÖLVESBORGS HISTORIA

I skydd av borgen och med kungens hjälp

växte Sölvesborgs stad fram på Lister. Listerlandet

 ansågs som ett fristående landskap fram till

1570-talet då det blev en del av Blekinge.

Först från 1445 då Christoffer av Bayern

utfärdade det första bevarade privilegiebrevet

 finns skriftliga belägg på att Sölvesborg blivit stad. Av brevet framgår dock att han

stadfäster tidigare givna privilegier. Staden

har troligen grundats

 någon gång mellan 1300-talets början och

 omkring år 1400.

Stadens och slottets öden är nära förbundna med varandra. När slottet minskade i

betydelse stagnerade också staden. Troligen grundades staden för att kungamakten skulle kunna

 kontrollera den handel som bedrevs i trakten

 med främmande köpmän. Detta lyckades

 långtifrån alltid. Staden hade mycket konkurrens från bondehamnarna framför allt Pukavik. Grunden till stadens välstånd var handelssjöfarten. Viktiga exportvaror var ved och andra skogsprodukter, hästar och oxar.

Man importerade bl a salt,

 kläder, spannmål och humle. Köpmännen och hantverkarna sysslade också med jordbruk

och fiske.

År 1632 uppskattas folkmängden till 400 personer. Stortorget med den gemensamma brunnen var stadens naturliga centrum. Gatunätet och kvartersindelningen har fortfarande kvar sin medeltida karaktär.

Kyrkan S:t Nicolai uppfördes under slutet av 1200-talet eventuellt i anslutning

 till en tidigare kyrka. Den påbyggdes sedan successivt. Ett karmeliterkloster anlades i

direkt anslutning till kyrkan 1486. Klostret

revs i

 samband med reformationen.

Sölvesborgs stad led svårt av många svenska härjningar, då staden plundrades och brändes, dessutom utsattes den för flera svåra

eldsvådor.

Under 1600-talet fördes en förtvivlad kamp

 gentemot Kristianstad om att bevara köpstadsprivilegierna. Sölvesborg drog det

 kortaste strået och förlorade sin rätt till utrikeshandel. Många borgare tvingades söka burskap i Kristianstad. Men Sölvesborg förlorade inte rätten att kalla sig stad. 1856 återfick man stapelrättigheterna.

I de medeltida städerna verkade gillen, ideella, ibland religiösa sammanslutningar, som hade

till uppgift att tillvarata medlemmarnas

intressen.

Från Sölvesborg och Ronneby känner vi

Vårfru-

eller

 S:ta Mariagillet genom sigillstampar.

 

 

Copyright 2008 Pukavik