Pukavik
Startsida Pukavik Ysane och Norje Gammalstorp Andra närliggande socknar Länkar Kontakt
Bilder Ysane och Norje Norje Lussabacken Möllebjörke kvarn

Karta över Norje förr klicka HÄR!

Källa Ysane&Norje hembygdsförening

 

Norje By

”En Historisk Bygd”

 

Under århundraden har Norje varit en central plats i västra Blekinge och Lister. I kung Waldemars jordebok år 1231 nämns ett antal platser i Blekinge,däribland ”Lystär” – Listers Härad, Lister var en ö och ett eget landskap, avskilt från Blekinge av sjön Vesan. Sjön som var segelbar hade utlopp dels i Sölve. År1300 mämns ett antal byar i Listers Härad, däribland ”Noore” . Norje blev uppmärksammat genom sitt strategiska läge vid Norje sund. Om Listers Härad vet man att det varit förlänat åt furstarna av Rugen. År 1325 skrev Professor A G Schwarts i Greifswald ett brev till C-rådet Lagerbring, där han underrättade om förläningen av Lister. När denna förläning upphörde vet man ej säkert. Krig förekom ofta under århundradenas lopp. Blekinge blev Danskt år 1360 och förblev så fram till 1658. Efter detta följde mycket oro och 1676 blev ett hårt år då svenskarna hade mycket besvär med snapphanarna även i våra bygder. Norje återkommer ständigt i historien, Namnet stavades på flera olika sätt t ex ”Noore”, ”Noriö”, ”Norge”. Den sistnämnda stavningen tolkades som att norska flyktingar fann sin fristad här. I Norje fanns tidigare rester av gator, källor och hus, vilket tyvärr med tiden har blivit förstört. Men återkommer i historieskrivningarna att här en gång fanns en stad ”Lunterun”. Bland annat omtalas i kung Christians brev dat, 1516 av Severini att staden Luntertun flyttades till Elleholm. År 1678 byggde svenskarna ”Norje Skans”. Efter den sista drabbningen med danskarna i Norje 1679 förföll dock skansen. Norje var och är fortfarande delat av Norje Sund. Därav kom benämningarna Norje Nordansund och Norje sunnansund. Den senare halvan av Norje tillhörde Lister och blev därigenom av säskilt intresse. Här förlades gästgiverier, här höll man ting och här hade man fängelse. När tingsplatsen förlades till Norje är obekant. Det finns dock en hög som inte danats av naturen och som kallas Ringhöjden. Det kan tyda på att här funnits en förhistorisk tingsplats. Tingsplatserna varierade beroende på vilka ärenden man hade. Ett exempel är ting i Sölvesborg 29 oktober 1684 benämnt ”Listerherredag Ting Rätts slut och domb” angående gränstvist mellan Sölve och Hörby byar. I domböcker från ting Norje under 1700-talet kan man b la läsa att häradshövdingen i ett hörsammat memorial av den 15 november 1723 erinrade sig att ”för några år sedan i rätten förekommit till behandling uti vilket stånd Noriö gästgivaregårds Crono – eller Tingsbyggning då befanns”. Det framgår att efter mycket diskuterande blev bristerna åtgärdade. År 1747 brann dock byggnaden ner och gästgivaren Wagener erbjöd sig att bygga ny gästgivaregård för 550 eller 600 riksdaler. Den 30 April 1783 erhöll Knut Persson i Hörby fullmakt att vara nämndeman i Lister och i Norje, där ting tidigare hade hållits. Knut Persson fick uppdraget att 1793 – 95 uppföra nytt Tingshus för Listers härad i Norje. Detta hus fyllde sin funktion ända fram till 1918 då sista tinget hölls. Tingshuset i Norje ersattes med nytt tingshus i Sölvesborg. Ysane kommun köpte tingshuset i Norje den 29 December 1919 för 10 000 kr. En av de mest uppmärksammade domarna, som avkunnades i Norje Tingshus var dödsdomarna mot Bengta Svensdotter och Håkan Jönsson Bollman från Kyrkhult, vilka giftmördat Bengtas man och dotter. Domen avkunnades den 9 maj 1853 och fastställdes av Högsta Domstolen den 3 November 1853. Avrättningarna skedde i Galjabacken, Pukavik den 20 Januari 1854. Läs om det här:

Mycket finns att berätta om gästgiverierna och fängelset i Norje. I det före detta fängelset, kan man än idag beskåda de celler där fångarna satt inlåsta. Norje i dag är en idyll med modern villabebyggelse, låg och mellanstadieskola, bibliotek, affär och pizzaria samt fritidsgården Havsgården och Tingshuset som båda ägs och drivs av Hembygdsföreningen. Norje är en jordbruksbygd med mycket gamla anor. I dag bedrivs ett högeffektivt jordbruk på de bördiga jordar som speciellt Vesanområdet utgör. Ett bra komplement till det traditionella jordbruken är specialgrödor som tomater, gurkor och jordgubbar. Camping och sommarstugeområdet Norje Boke är en idyll med vackert läge vid Pukaviksbukten, vilket gjorde att området snabbt blev fullbyggt Västra Orlundsån rinner ut genom Norje Sund och här har Norje båtklubb anlagt en förnämlig småbåtshamn. Norje havsbad gränsar mot hamnen och har alltid utgjort en välbesökt strand inte bara för ortsborna utan också för människor från inlandet och turisterna som stannar till och tar en paus under sin färd på E22.

 

Källa: Ysane och Norjes Hembygdsförening!

 

 

Såsom utur en bagarugn

Fånghus, fångtransporter och rymlingar

I Listers härad under 1600 och 1700- talen.

 

 

Att sitta i fängelse var ursprungligen inte ett straff i sig. Frihetsberövandet syftade tvärtom främst till att hålla brottslingen i säkert förvar endast i avvaktan på att det utmätta straffet skulle kunna verkställas.

Först under 1600 – talet togs vissa inrättningar, som var avsedda för inspärrning under längre tid, mera i allmänt bruk. Till sådana anstalter förvisades i synnerhet tiggare och lösdrivare, vilka i regel och i nära överensstämmelse med dåtidens ekonomiska politik beordrades till tungt men ”samhällsnyttigt” arbete. Egentliga fängelser för rent kriminella personer började inte etableras förrän under 1700 – talets senare hälft.

I Sverige blev det mot slutet av 1600 – talet vanligare att fängelse också användes som förvandlingsstraff för obetalda böter. Detta uppfattades emellertid mer som ett kropps – än ett frihetsstraff, eftersom tillvaron bakom lås och bom ofta innebar ett svårt fysiskt lidande. Kalla, fuktdrypande och i det mesta osunda hålor och källare, där fångarna även kedjades fast eller försågs med grova hand- och fotfängsel, befrämjade aktivt sjukdom, vanförhet och ibland dödsfall.

Som exempel på en dylik inhuman och förmodligen ganska typisk behandling kan nämnas frälsebonden Åke Svensson från Ysane by. Denne hade inte kunnat betala en skuld till jordägaren”herrskapet” (familjen Coyet) på (Trolle-) Ljungby, varför han vid 1700 – talets början sattes i fängelse ”till dess hans ben blefwo så stora och swullna som ståckar”. Därefter tvingades han med hustru och flera minderåriga barn lämna sin arrendegård samt i förtsättningen försörja sig som tiggare.

Av någon eventuellt uttalad medkänsla med bondefamiljens tragiska öde finns i häradsrättens protokoll inga spår.

Under de omkring tjugo år, som Sölvesborgs grevskap bildade ett särskilt förvaltingsområde, utnyttjades liksom under den danska tiden det kraftiga kärntornet på slottet för långvarig förvaring av fångar. Huvudansvarig för driften av detta fängelse var häradsprofossen, vilken i övrigt anlitades för fiskala och polisiära uppgifter för grevskapets räkning. För sina tjänster åtnjöt han en kontant årslön om tjugo daler silvermynt.

Till de missdådare, som spärrades in i tornet, hörde bl a den förrymde soldaten Börje Håkansson. Denne greps den 26 Augusti 1670 på bron över Sissebäck, för att han kvällen innan hade brutit sig in i Ysane kyrka och där stulit två nattvardskärl, kalken och paten , samt altarduken och en mässhake.  Efter i laga ordning ha dömts till ”galie och gren” för detta kyrkorov lyckades han dock slutligen sätta sig i säkerhet genom en framgångsrik flykt den 2 Oktober.

Betydligt längre och obehagligare blev vistelsen för ”gudsförsmädaren” Lars Arfwedsson, vilken 1674 tillbringade 118 dagar i slottsfängelset. I bevarade samtida räkenskaper har kostnaderna för fångens ”förtäring” beräknats till tre öre om dagen.

Sedan Karl XI dragit in grevskapet till den svenska kronan, tilläts den gamla och nu militärt hopplöst föråldrade borgen i Sölvesborg successivt förfalla. Som långtidsfängelse ersattes slottstornet inom kort av det nybyggda kastellet på Frisholmen i Karlshamn. Hit fördes från 1680 – talet rannsakade brottslingar från både Bräkne och Listers härader. För denna s k fångskjuts var bönderna på kallelse skyldiga att stå till myndigheternas förfogande med häst och vagn.

En sådan fångtransport, som förvisso inte saknar sina poänger, Ägde rum på sommaren 1694. Bonden Ingemar Matsson och hans son Mats dömdes den 12 Juli detta år av tinget i Norje att mista livet genom halshuggning för ett mycket brutalt dråp på skräddaren Samson Classon i Gammalstorp.

Samma dag gav kronolänsmannen i Listers härad lars Ekestad två profosser, Per Persson i Mjällby och Lars Svensson från Pukavik, i uppdrag att snarast möjligt frakta fångarna till Karlshamns kastell, där de i väntan på Göta hovrätts prövning och definitiva dom skulle hållas i strängt förvar. Som skjutsbonde inkallades Sven Ericksson från Lörby.

För säkerhets skull hade länsman Ekestad beordrat fjärdingsmannen Nils Truedsson att uppbåda ytterligare manskap. Denna, som det visade sig, väl motiverade åtgärd vidtogs dock aldrig, då det enligt proossernas mening inte behövdes någon förstärkning: ”Om de hade en som körde, var det tillräckligt”.

Tidigt på morgonen den 13 Juli lämnade sällskapet Norje och nådde så småningom utan missöden fram till Mörrums krog, där ombyte av skjuts skulle ske.

Eftersom den nya skjutsen inte fanns på avtalad plats, begav sig Sven Ericksson genast till byn för att få tag på sin ersättare. Så blev också fallet, men under tiden hade profosserna, som ansett det ”rådligast wahra skynda”, redan fortsatt resan utan att invänta vare sig den förste eller den andre skjutsbonden.

När ekipaget omsider anlände till Karlshamn och kunde köra in i staden, var emellertid den stora stadsporten stängd till följd av den över hela riket allmänt påbjudna ”Stora Bönedagen”.

I fast förvissning om att porten åter skulle öppnas efter den i stadskyrkan pågående gudstjänstens slut, lade sig de båda profosserna raklånga på marken berdvid vagnen och föll hastigt i djup sömn. Fångarna, ”som var allenast med var sin hand sammanfästa i ett par handklover”, försummade narturligtvis inte denna utomordetliga möjlighet att nå friheten. Övervakade av ingen var de snart som uppslukade av jorden.

Mot bakgrund av dåtidens begränsade och ineffektiva ordningsmakt är det föga troligt att rättvisans svärd någonsin drabbade rymlingarna. De sömntyngda fångvaktarna, vilka efteråt envist nekade till att gemensamt ha druckit för mer än två öre brännvin på krogen i Mörrum, fick däremot betala väldigt dyrt (vardera 40 mark silvermynt) för sin obetänksamma slummer.

Böter var för övrigt under 1600- och 1700 – talen den ojämnförligt vanligaste brottspåföljden. Den som inte kunde erlägga det av rätten fastställda beloppet tvingades i gengäld plikta med sin kropp. De fysiska straffen skulle i princip expediseras på platsen snarast efter det att domen avkunnats. Vid spöslitning användes som redskap två långa, sammanbundna spön av något läggböjligt träslag. Detta straff tillämpades bara på män, medan riset reserverades för kvinnor.

Sedlighetsbrott i form av för- och utomäktenskapliga förbindelser ledde till höga bötessummor. De utmynnade därför ofta i spö – och risbestraffning. År 1725 tuktades exempelvis i brist på erforderliga medel Lorents Brandt och Margaeta Skrödersdotter från Hällevik för ”syndig samlevnad” med 13 par spö respektive 25 par ris. Lorents, vilken under det stora nordiska kriget kommit till Listerlandet som krigsfånge från Pommern, dömdes därutöver att inom en månad flytta från orten.

Före 1734 anordnades även gatlopp, en strafform som den civila rättskipningen övertagig från den militära. Ett antal män ställdes då med olika tillhyggen upp vända mot varandra i två rader, varemellan delinkventen med blottad rygg skulle springa.

Någon särkild hänsyn till mycket unga gärningsmän tycks i sådana fall inte ha tagits. En endast fjortonårig pojke vid namn Baltzar Caspersson, som av våda råkat bränna ned Röhults gård i Jämshögs socken, straffades under sommartinget 1698 med ”fyra enkla gatulopp genom 80 man”. Det är svårt att tro annat än att denna kvalificerade misshandel resulterade i allvarliga och kanske obotliga skador.

Också fängelse ”vid vatn och bröd” räknades i första hand som ett kroppsstraff, vilket kunde kompensera penningböter. Båtsman Anders Ömans hustru Lucia från Hörby, som varit drucken under en högmässa i Mjällby kyrka samt därvid ”orenat Guds hus och förtörnat Guds församblingh” fick 1695 sina dryga böter omvandlade till fjorton dagars fängelse.

Genom en undantagsregel i lagen kunde ett ris- eller spöstraff i vissa fall ersättas med fängsligt förvar. ”Med fängelse vid vatn och bröd må then brottslige straffas, ther Domaren pröfvar, at hans välfärd och heder genom annan kropslicht spilles”.

Så skedde 1739 i fråga om Nils Jönssson i Agerum som rannsakats för olaglig avverkning och försäljning av några ekar. Eftersom han på grund av sin fattigdom, ålder ocjh skröpplighet varken ”mäktade” böter eller spö, dömde domstolen honom i stället till fängelse i tjugo dagar.

Ett betydligt mera sällsynt undantag utgör Gertrud Mickelsdotter från Hörby, som på vintertinget 1688 förklarades skyldig till ”enkelt hor” med båtsmannen Bengt Månsson Berg. Över utgången av detta mål hade den närvarande tingsmenigheten uppenbarligen ett större inflytande än domare och nämnd. Han fick utan pardon springa gatlopp, men henne ”welle allmogen intett piska”.

Om orsaken till denna osedvanliga skonsamhet lämnar dock domboken tyvärr inga närmare upplysningar.

I kampen för lag och ordning blev det världsliga straffet inte sällan förenat med kyrklig bestraffning. Den skyldige sonade då sitt brott genom att undergå en eller flera söndagars kyrkoplikt” i stocken” eller ”på horpallen” samt därefter skriftas och avlösas, dvs bekänna sin synd och åter få ”komma till sina salighetsmedel”(nattvarden). Parallelt utövades den traditionella kyrkotukten i prästens och församlingens ”egen regi”.

Förutom en tingsbyggnad skulle det i överensstämmelse med Byggningsbalken i 1734 års lag på varje tingsställe finnas ett fängelse, ”ther missgierningsmän måge i förvar hållas”. Detta fånghus som det mestadels kallas för i samtida handlingar, var beläget i Norje sunnansund alldels invid ån och bara ett tjugotal meter rakt öster om det södra brofästet.

Från mitten av 1700 – talet blev huset och dess ändamålsenlighet ett många gånger återkommande debattämne på häradstinget.

Diskussionerna började på allvr 1752. Just detta år lyckades nämligen två för ett omfattande tjuveri häktade yngre båtsmän, Olof Falk och Nils Hiller, på midsommarafton den23 Juni bryta sig ut och rymma från fånghuset. Vid flykten hade de haft god hjälp av en kollega, båtsmannen Nils Hattemakare från Torsö, som via ett grovt lufthål utifrån försett dem med lämpliga verktyg.

Med dessa bröt arrestanterna först upp stengolvet i det rum, tre alnar under markytan, i vilket de hölls inspärrade. Efter att sedan ha ”krafsat ner” omgivande lös sand och på det sättet urholkat yttermuren hade de krupit under en stor sten ”såsomutur en bagareugn” för att slutligen komma upp i det friagenom ett hål, ”likt en skårstenspipa”.

Redan nästa dag infångades emellertid rymlingarna vid Listershuvud av uppbådade byemän från Lörby. Dömda att hängas och under sträng bevakning transporterades därpå de båda ”stortjuvarna” omgående till kastellet i Karlshamn. Den olycklige Nils Hattemakare gick däremot själv rättvisan i förväg och begick självmord genom att dränka sig i havet.

På förekommen anledning uppdrog nu tingsrätten åt skogvaktaren Daniel Lindgren att inom två månader åtgärda bristerna och försätta häradsfängelset ”uti säkert och swarsgilt tillstånd”.

När resultatet av Lindgrens ansträngningar besiktigades i november, konstaterades det att han ”i det mästa” fullgjort sina skydigheter men att några problem ändå förblivit olösta. De flera tum tjocka ekplankor, som lagts över stengolvet, hade således minskat höjden i det underjordiska utrymmet så att ingen av människa ”av högre wäxt” längre kunde gå rak där. Dessutom hade det nyligen visat sig, att ifall vattnet i Norje å steg över sin normala nivå, trängde det även in i fängelserummen.

Om en fånge beroende på denna ”dubbla plåga” skulle fara alltför illa, förlora sin hälsa och i värsta fall avlida, ville ingen ta ansvar för eller ha detta på sitt samvete. Rätten beslutade följaktligen, trots den extra utgiften, att golvet i fånghusets övre plan skulle höjas.

På 1760 – talet kom ytterligare förbättringar till utförande, vilka finasierades genom sammanskott i häradet. De uppruttna taksparrarna byttes 1767 ut mot nya. Samtidigt täcktes yttertaket inte som tidigare med torv utan med vass från Vesan.

Den 14 Mars 1797 uppehöll sig landshövding Raab personligen i Norje, varvid han bl a ”till förekommande af fångarnes lidelser” avsynade fängelset. En direkt konsekvens av besöket blev fortsatta åtgärder i syfte att definitivt lösa problemet med det i de undre fångrummen inträngande åvattnet.

Efter vidare mer eller mindre provisoriska reparationer av det gamla fånghuset uppfördes vid 1800 – talets mitt äntligen ”ett nytt,  efter tidens och omständigheternas kraf mera läpligt häradshäkte”.

 

Källa: Ysane och Norjes Hembygdsförening!

 

Copyright 2008 Pukavik