Giftmördarna Bengta och Bollman
Rättegång i Norje tingshus och
Avrättning i Pukavik.
På bonden Sven Olssons gård nr 119i Farabol lägrade sig julefriden. I kammaren intill köket låg bonden , som vanligt redlöst berusad och ur stånd att reda sig själv. Där hade han nu legat i mer än en månad medan hustrun, Bengta Svensdotter, sett till att mannen fått mat och brännvin. Isynnerhetdå det sistnämnda, där Sven Olsson tycktes vara omättlig.
Det var dagen före julafton och Bengta Svensdotter var sysselsatt i köket. På en stol i köket satt också Håkan Jönsson Bollman, båtsman på nr 119 i Farabol. För Bengta var Bollman säkert en spännande man. Betydligt yngre än hennes egen fyllekaja till man. Hans berättelser från främmande länder var också spännande att lyssna på, Bollman hade på försommaren återvänt till Farabol efter en lång resa till västindien ombord på kronans fartyg, korvetten Lagerbjelke.
Håkan Bollman väckte nu för första gången förslaget att Bengta skulle förgifta sin man. Eller med Bollmans egna ord: ” om hon tyckte om honom kunde hon ge sin man så mycket att han slapp ligga där och gapa”. Med orden ” ge honom så mycket…” avsåg Bollman en ordentlig dos ”flugkrut” , en på den tiden vanlig bemämning på det dödligagiftet arsenik.
Den gången svarade Bengta bestämt nej: ”Boondenfick supa så länge han ville, hon skulle väl skaffa brännvin”. Bengta hade ”visserligen varit ledsenöfver mannens lefnadssätt, men ändock ttåligt betjänat honom”. Bengtas alkoholiserade man fick leva ytterligare en tid men på julaftonen hade Bollman åter framfört sin idé om att mörda Sven Olsson. Än en gång hade Bengta svarat ett bestämt nej.
Så gick långhelgerna och det blev nyår 1853.
På morgonen den 4 januari, när Bengta var i köket för att koka kaffe, återkom Bollman med sitt förslag om att förgifta Sven Olsson. Denhär gången visade han också upp giftet – finkrossad arsenik som han förvarade i ett hopvikt gråpapper. Bengta höll nu god min och protesterade inte längre mot Bollmans idé . SedanBengta hällt upp kaffet och gått för att hämta grädde, slog Bollamn en lämplig dos gift o mannens kaffekopp. Dosen var ungefär så mycket som rymdes i en full tesked.
I kammaren intill köket låg Sven Olsson fullt påkläddi sin säng. Som vanligt oförmögen att reda sig själv, gravt alkoholförgiftad som han var. Hans händer skakade så han omöjligt kunde hålla kaffekoppen så Bengta fick lägga ena armen om ryggen på honom och hålla honom uppe samtidigt som hon hjälpte honom att tömma kaffekoppen. Allt detta var vanliga rörelser för Bengta som månad efter månad fått hjälpa sin trettio år äldre man både att äta och dricka, kanske mest dricka.
Vid den mordrättegång som senare följde framkom att när Sven Olsson sålde sin gård till brodern såg han till att i köpekontraktet få inskrivet att han, utöver kontanter, årligen skulle få utbetalt 50 kannor brännvin. Rymdmåttet en kanna kan räknas till knappt två liter. För Bengtas man var dessa 100 liter brännvin som en droppe i havet och ” vida mera måst anskaffas af hustrun”.
När koppen var tömd hjälpte Bollman honom att dricka ett stort glas brännvin, varpå Bengta och Bollman lämnade kammaren och återvände till köket. Nu återstod bara att vänta och se.
Sven Olsson hade fått i sig arseniken vid niotiden på morgonen och redan vid middagstid började giftet verka. Mannen började då klaga över svåra smärtor i magen. Bengta gav sin man mjölk att dricka men plågorna blev allt svårare och vid niotiden på kvällen avled Bengta Svensdotters man.
Timmarna efter dödsfallet flyttades loket in i en mindre kammare och blev ”der tvettat och svept af en gammal Inhyses Enka vid namn Elna Andersson i Farabol”. Några dagar senare, den 9 Januari, begravdes Sven Olsson på Jämshögs kyrkogård.
En tid efter mannens begravning började Bengta och Bollman allt tydligare visa att det var mer än vanlig vänskap mellan dem. Sex eller sju veckor efter Sven Olssons död hade Bollman börjat ligga ”hos Bengta i sängen uti kammaren och dervid ofta bedrivit otukt med henne”.
Pigorna och drängarna på gården, liksom senare grannarna,tog för givet att mannen dött av någon form av fulleslag. Hans omåttliga drickande var nämligen välbekant i bygden. För Bengta var makens supande säkert också en stor tragedi.
DOTTERN MÖRDAS!
Natten mellan Lördagen den 15 och Söndagen den 16 April 1853, då Bollmanlåg i sängen hos Bengta hade han gått rakt på sak och föreslagit att Bengta borde skilja sig från sin yngsta dotter, två.åriga Hanna. Bollman var av den åsikten ” att det blefve nog svårt att försörja båda barnen”.
Antingen Bengta nu var så förblindad av sin kärlek till Bollman eller om hennes sinne var så avtrubbat efter mordet på sin man ; alltnog, av någon outgrundlig anledning gav Bengta med sig utan protester.
Redan morgonen efter Bollmans ”order” skred Bengta Svensdotter och hennes älskare till verket. I ett fat med mjölk hällde Bollman ungfär en tesked finkrossad arsenik. Mjölken blandades sedan med lite vetebröd och en kringla innan Bengta gav sin dotter att äta av giftblandningen. Sedan den lilla flickan ätit upp nästan allt ställdes fatet, utan att först rengöras, på golvet. Något som skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Några timmar senare, vid middagstiden på Söndagen, hade den lilla filckan insjuknat och för att trösta henne hade Bengta lagt sig i sängen och tagit dottern till sig. Plågornablev allt värre och för att om möjligt ge någon lindring hade pigorna gått ut i ladugården och hämtat spenvarm mjölk som Bengta gav sin dotter att dricka.
Under dagen hade Bengta börjat tänka över sina handlingar och för gårdens folk påtalat att man borde skicka efter en läkare. Detta hade dock avstyrkts av några grannar, men tidigt på Måndagsmorgonen sändes ändå bud efter provinsialläkaren Carl Johan Sommelius. Denne var dock inte hemma.
Ganska snart blev barnet helt förlamat: ”men alltjämt ropade hon på mor hade hon omMåndagsmiddagen uppgifvit andan”.
Så långt händelserna så som de utspelades under några kalla vinterdagar på Sven Olssons gård i Farabol.
Nu över till den rättsprocess som följde, och som stora delar ägde rum i Norje tingshus.
Bengta häktas!
Första rättegångsdagen hölls den 22 April 1853, då såväl Bengta som Bollman satt i förvar i häradshäktet i Norje. Enligt åklagaren, länsman Johan Anders Frick, hade han redan på kvällen den 18 April fått höra att Bengta Svensdotter förgiftat sin dotter Hanna. Han fattade då omgående beslut om att Bengta skulle gripas och förhöras samt att liket efter den lilla flickan skulle tas omhand. Länsmannen gav vidare order om att gården i Farabol skulle sättas under bevakning redan på Måndagskvällen.
I en skrivelse till häradsrätten avslöjar länsman Frick också hur gårdens folk på allvar började misstänka att det inte stod rätt till med flickans ”sjukdom” och timade död.
De mjölk- och brödrester som blev kvar på fatet sedan flickan fått sin giftblandning, råkade slickas upp av en hundvalp. ”Hvilken efter högst 2 timmar derefter afled”.
Även sockenprästen i Jämshög, Olof Hammar, fick tidigt in en anmälan om bengta Svensdotters brott, liksom att ”Bonden Sven Olsson, som dog den 4 Januari innevarande år mycket hastigt, jemväl möjl, njutit döden genom bemälte sin hustrus åtgörande”. Detta brev är undertecknat av Hammar redan 19 April, då det avsändes till länsman Frick.
Den personbeskrivning av Bengta Svensdotter, som rättens ledamöter får ta delav visar på en idogt arbetande kvinna som sedan giftermålet med Sven Olsson fått bära huvudansvaret för gårdens skötsel. Gården Farabol nr 119 var välskött ”till hvars förkofran hustrun mera än mannen bidragit”.
Bengta Svensdotter föddes den 17 Augusti 1825 i Gäddegölshult i Kronobergs län. Föräldrarna, torparen Sven Persson och hans Hustru Elin Persdotter, var fattiga och Bengta hade därför ”icke tillhållits att gå i skola, der hon alenast under 12 dagar åtnjutit undervisning, och det af en gammal gumma, som brukat läsa för barn”.
Inför domstolen berättade Bengta själv att föräldrarna, i synnerhet då modern, var motståndare till att hom lärde sig läsa och skriva. Något som man underströk genom ständigt hålla henne sysselsatt med arbete i föräldrarnas lilla jordbruk.
Fjorton år gammal kom hon första gången ut att tjäna piga och två år senare kom hon till Blekinge och Jämshögs socken. Först som piga hos Ola Olsson i Farabol, en broder till Bengtas blivande man. Det var under tjänst hos Ola Olsson hon blev bekant med Sven Olsson, med vilken hon gifte sig då hon själv var i 20-årsåldern. Hennes man var då 50 år fyllda.
I samband med det planerade giftemålet protesterade Sven Olssons släkt som menade att Sven Olsson led av fallandesjuka och därmed borde förhindras att gifta sig. Detta påstående befanns dock ogrundat och den 9 September 1847 kunde prästen viga det något omaka paret.
Vid tiden för giftemålet hade Sven Olsson ingen egen gård. Föräldrargården han tidigare ägt hade han sålt till brodern Ola Men efter giftemålet med Bengta inköpte han hemmanet nr 119 i Farabol.
Under de drygt fem år som Sven Olsson och Bengta Svensdotter var gifta föddes två barn, dottern Bengta född 1848 och dottern Hanna född 1851.
Trots att det förflöt långa perioder då Sven Olsson var mer eller mindre oförmögen att stå på egna ben – oftast var han sängliggande i veckor – på grund av sitt våldsamma spritmissbruk, hade det aldrig förekommit någon direkt osämja i äktenskapet. År efter år hade Bengta funnit sig i mannens ständiga supande. Först sedan båtman Bollman bosatt sig på gården hade hon börjat se med andra ögon på den man hon var gift med. Detta trots att Bollman själv var ganska snar till flaskan och ofta uppträdde berusad.
Länsman Frick berättade att han vid den husundersökning som gjorts på gården i Farabol hade påträffatbl a det tefat som den mördade flickans mat legat på. Några spår efter arsenik hade man inte funnit. Tefatet hade förseglats och skulle överlämnas till provinsialläkare Sommelius i samband med obduktionen av flickanoch Sven Olssons döda kropp, hvilken kommer att för sådant ändamål uppgrävas”. De både kropparna skulle obduceras så snart doktorn återkommit från den mönstringsresa han var ute på. Då doktor Sommelius hemkomst blev ytterligare fördröjd inkallades doktor Carl Norin att göra likbesiktningarna. C Norin var född iGävle och vid tiden för morden i Farabolprovinsialläkare i Sölvesborg.
Efter ett första inledande förhör med Bengta återfördes hon till häradshäktet och Håkan Jönsson Bollman fördes in i tingssalen.
Om Bollman sägs i protokollet att han var lång till växten med blå ögon och ljust hår. Inför rättens ledamöter berättar Bollman själv att han var född i Gränums by den 17 maj 1826 och att han efter sex år i skolan börjat tjäna dräng. Efter fyllda 18 år antogs han som båtsman för nr 119 i Farabol: Sven Olssons och Bengtas gård.
Med sturskhet förnekar Bollman all inblandning. Han hade inget vetat om, men han erkände att han en tid efter Sven Olssons död hade hört rykten att mannen hade förgiftats av hustrun Bengta.
Vid förhöret framkom också att under Sven Olssons livstid hade Bollman aldrig samtalat med Bengta om något eventuellt giftermål dem emellan. Han förnekade också varje intim samvaro mellan honom och Bengta ”inte för än Bengta Svensdotter, för ungefär en månad tillbaka lockat honom dertill, och inbillat honom att hon skulle gifta sig med honom”.
På åklagarens fråga hur Bollman såg på ett sådant äktenskapslöfte svarade han kort ”att det skulle vara bra för honom, en fattig karl, eftersom hon hade en duktig och bra gård”. Han fortsatte dock envist att tillbakavisa alla påståenden om delaktighet i Bengtas brott. Ett nekande som domstolen inte satte så stor tilltro till. Tvärtom ansåg domstolen att Bengta Svensdotter, som var djupt ångerfull för vad hon gjort, avgivit en uppriktig bekännelse och att hon ”i sin nuvarande sinnesstämning(skulle)ytterligare belasta sitt samvete med angifvelsen mot en oskyldig” fann åklagaren som helt osannolikt.
Rättegångsdagen den 22 April avslutades med att Bengta åter kallades till rätten. Den här gången möttes hon och Bollman för första gången öga mot öga inför domstolen.
Säkert en märklig upplevelse både för rättens ledamöter och för de talrika åhörarskarorna. Att höra Bengta, sedan hon först fått Bollmans förnekanden upplästa för sig, vända sig direkt till sin medbrottsling med den ena frågan efter den andra. Frågor som varje gång motbevisade vad Bollman nyss berättat. Bengtas bestämda påståenden åhördes av Bollman ”med synbart lugn fastän under vexlande ansigtsfärg”.
Gång på gång upprepade Bengta att hon aldrig skulle kunna ange Bollman för annan delaktighet i morden än de han verkligen varit med om.
Båtsman Bollman fortsatte dock att neka och menade att han var helt oskyldig till anklagelserna och att det bara var Bengta som ville dra honom med i sin olycka. Längre kom man inte den här första rättegångsdagen som avbröts vid femtiden på kvällen.
Skyller på andra!
Andra rättegångsdagen, som hölls den 25 April, inleddes med att Bollman än en gång förnekade varje delaktighet i Bengtas brott. Någon arsenik, eller annat gift, hade han aldrig varit ägare till och ”om sådant skulle hafva påträffats i hans kläder. Någon annan måtte hafva detsamma ditlagt”.
På åklagare Fricks fråga varför Bollman plötsligt gör detta uttalande förklarar Bollman att han genom sitt cellfönster råkat få höra ett samtal som gick ut på att ”flugkrut” påträffats i hans kläder. Senare under rättegångsdagen tillägger han att Bengta kan ha lagt giftet i hans kläder för att kasta skulden på honom. Innan hon avfördes till häktet hade de nämligen suttit på sängkanten och kramats och då kunde hon lagt arsenik i hans ficka.
Ola Olsson, bror till den mördade, hördes som vittne och kunde berätta att han besökt Sven Olsson några timmar innan denne dog. Då trodde vittnet att broderns kräkningar och svåra magsmärtor orsakades av det mycka brännvinsdrickandet. Någon misstanke att det skulle röra sig om förgiftning hade han inte,”heldst Bengta Svensdotter med mycken ömhet syts vårda sig om mannen”.
Ryktesvägen hade brodern också hört att Bengta, efter mannens död, ”låtit lägra sig af såväl Bollman som andra karlar”.
Sven Svensson, dräng hos Ola Olsson och bror till Bengta, hade aldrig lagt märke till något anmärkningsvärt.
Sissa Håkansdotter, piga hos Sven Olsson och Bengta Svensdotter berättar att hon först några veckor efter husbondens död förstått att Bollman ”stått i förtroligare förhållande med Bengta, dit han i början tog sig in genom ett fönster men sedan börjat använda dörren.”Dock hade Sissa icke någonsin förmärkt dem öfva otukt”.
Ytterligare ett antal vittnen hördes men utan att ytterligare kunna styrka åklagarens misstankar mot Bollman, som envist fortsatte att neka. Det skulle dock inte dröja länge innan han kom på andra tankar.
Bollman mjuknar!
Efter förra rättegångsdagen den 25 April hade åklagaren, länsman Johan Anders Frick, meddelat kyrkovaktmästaren i Jämshögs kyrka att han den 27 skulle öppna Sven Olssons grav i och för obduktion av liket.
Den 27 April 1853 samlades på kyrkogården i Jämshög, utöver obducenten, doktor Carl Norin, också åklagaren länsman Johan Anders Frick och domhavare, häradshövding Carl Wester. Tidigt på morgonen hade också de båda mordmisstänkta Bengta Svensdotter och Håkan Bollman på fångkärra förts från häradshäktet i Norje till kyrkogården i Jämshög.
Timmarna på kyrkogården var säkert en svår upplevelse, inte bara för Bengta utan också för Bollman. Något som ganska snart skulle visa sig. När kistan var uppgrävd och locket avtaget fördes de båda häktade, var för sig fram för att identifiera kroppen. Båda sade sig känna igen Sven Olsson.
Ett utförligt obduktionsprotokoll finns bilagt råttegångshandlingarna. Obducenten skriver att ”till vidare undersökning underbands magsäcken med en del af matstrupen, uttogs och lades i glasburk”. Doktor Carl Norin konstaterade också att Sven Olssons lever ”var till sin volym mer än en half gångstörre än normalt och syntes vara förvandlad till fettlefver”. Tydliga tecken på långt gången alkoholism.
Dagen därpå, den 28 April, obducerades också Hanna Svensdotter. Också den undersökningen ägde rum på kyrkogården i Jämshög där flickan stått lik i avaktan på obduktion. Om Bengta och Bollman var närvarande även då flickan undersöktes är osäkert då häradsrättens protokoll inte nämner något om detta. Troligt är att de mordmisstänkta då hade återförts till häradshäktet.
De preparat som doktor Norin tillvaratagit vid obduktionen fördes, i väl förseglade glasburkar, till apoteket i Sölvesborg där apotekaren P C Svanlund väntade för att genomföra de ganska enkla kemiska analyser som krävdes för att konstatera förkomsten av arsenik.
Först undersöktes Sven Olssons maginnehåll vilket lades i ett glasrör som sedan värmdes över en spritlåga ”Då tydlik hvitlökslukt kändes och stålgrå spegelglänsande ring satte sig på öfre delen och innesidan af glaset”. Liknande resultat framkom vid undersökningen av flickan Hannas maginnehåll.
Här fanns med andra ord tydliga tecken på arsenikförgiftning och doktor Carl Norin tvekade inte när han i sin attest skrev att ” Bonden Sven Olsson i Farabol, samt hans dotter Hanna Svensdotter begge ljutit döden genom förgiftning af arseniksyrlighet”.
Åsynen av Sven Olssons lik, stadd i stark förruttnelse efter snart fyra månader i jorden, fick nu Håkan Bollman att äntligen lätta sitt samvete. ”Bollman erkände fritt och otwunget, att han vore skyldig uti begge de ifrågawarande morden”. I sitt erkännande bekräftar han också att mordet gått till på det sätt som Bengta redan berättat.
Vid rättegångsdagen den 3 Maj hördes ytterligare några vittnen, bl a för att vinna ytterligare klarhet i hur de båda mordmisstänkta fått tillgång till den arsenik som kommit till användning. Arsenik eller ”flug-krut” var på den här tiden vanligt förekommande och användes ofta av exempelvis mindre nogräknade hästhandlare. Inför en stundande försäljning gavs hästen en lagom dos av giftet vilket gjorde öket livligare och gav det mer glänsande hårman.
Längre kom man inte under denna tredje rättegångsdag och förhandlingarna avslutades för att återupptagas veckan därpå.
På nytt samlades man i Norje tingshus den 9 Maj 1853, till vad som skulle bli den sista rättegångsdagen i detta uppmärksammade brottsmål.
Obduktionsprotokollen och apotekare P C Svanlunds undersökningsresultat presenterades av åklagaren och rättens ledamöter var nu redo att säga sitt i skuldfrågan.
Domstolen avkunnar först dom mot Håkan Bollman för lägersmål, första resan, till 10 daler i böter samt erlägga 4 daler till Jämshögs kyrka. Bengta Svensdotter skall för samma brott erlägga 2 daler till kyrkan i Jämshög. Båda skall också undergå enskilt skriftemål.
För giftmorden på Sven Olsson och Hanna Svensdotter finns bara ett straff, nämligen att båda, ”hvar för sig mista lifvet genom halshuggning”.
Rätten slår också fast att ur Bengtas kvarlåtenskap skall ersättning utgå till doktor Norin och apotekare Svanlund samt till inkallade vittnen – tillsammans ett tjugotal personer.
Som vanligt vid dödsstraff fördes målet vidare till hovrätten över Skåne och Blekinge samt till Högsta Domstolen som den 3 November 1853 fastställde häradsrättens och hovrättens fällande domar. De båda dödsdömdasnådeansökningar avslogs också av Kungl Maj:t.
I länsstyrelsens brevdiarium från den 7 December 1853 finns följande anteckning: Nådigt Utslag angde. Enkan Bengta Svensdotter och Båtsmannen Håkan Jönsson Bollman från Farabohl, dömde, den förra för det hon medelst gift afdagatagit sin Man och sitt barn och den senare för det han rått och hulpit Bengta till dessa missgerningar, samt begge för det de med hvarandra föröfvat lägermål, att en bot genom halshuggning mista lifvet”.
Den 7 December 1853 meddelar länstyrelsen fängelsepräst Nils Gustav Holmer Högsta Domstolens utslag och den 2 Januari 1854 sägs att de båda ” Delinqventerna äro beredda att undergå döden dag, till den 20 Januari.
För Bengta Svensdotter och Håkan Bollman återstod nu bara en plågsan väntan på döden.
Sista natten
Bengta och Bollmans avrättning är ovanligt väl dokumenterad av samtida ögonvittnen. Bengta var, så vitt känt är, den sista kvinna som avrättades i Blekinge.
Av ögonvittnena är det i första hand kontraktprosten i Karlshamn, Nicolaus Johan Cervin – Steenhoffs, som ger den bästa bilden av den blodiga slutakt som den 20 Januari 1854 utspelades på Listers härads avrättningsplats i Pukavik.
I Folklivsarkivet i Lund förvaras en annan ögonvittnesskildring, nämligen av nämndemannen Ola Jonsson i Elmta, Asarums socken. Av nyfikenhet hade Ola Jonsson, född 1801, rest till Pukavik för att på nära håll beskåda avrättningen. Hans berättelse har snare upptecknats av August Holmberg i Asarum.
Även lokaltidningarna informerade sina läsare om Bengtas och Bollmans hädanfärd, dock i mycket kortfattade notiser.
Således skriver Carlshamns Allehanda den 16 Januari 1854 att båda dödsdomarna kommer att verkställas den 20 Januari och den 21 Januari får tidningens läsare veta – lika kortfattat – att avrättningarna ägt rum och att allt gått utan några allvarliga tillbud.
När Högsta Domstolen den 3 November 1853 fällde sitt utslag förvarades de båda dödsdömda fångarna sedan en tid tillbaka på länsfängelset i Karlskrona. Bengta hade själv begärt att få bli avrättad den 4 Januari, vilket var hennes mans dödsdag. Hon ville således själv dö på samma datum som hon mördat sin man Sven Olsson. Så var nog också från början tänkt men eftersom Bollman ännu inte ”var förberedd att möta Gud” så hade avrättningen fått senareläggas.
Det skulle dröja ända till den 19 Januari 1854 innan Bengta och Bollman transporterades, väl fastkedjade, i fångkärra från Karlskrona till cellfängelset i Karlshamn. Där skulle de båda tillbringa sin sista natt i livet. Med under transporten var fängelsedirektören Strömberg och fängelseprästen Nils Gustaf Holmer.
Karlshamns fängelsepräst, Cervin – Steenhoff, fanns redan på plats i cellfängelset när fångtransporten rullade in på gården och han skrev senare i sin ämbetsberättelse att både Bengta och Bollman anlände till cellfängelset iklädda egna gångkläder.
Fångvaktarna visiterade Bollman samtidigt som han fick byta sina egna kläder mot fängelsets fångdräkt: ” Bengta har icke under hela fängelsetiden begagnat fångkläder”.
Cervin-Steenhoff, som tog sitt prästkall på verkligt allvar, hade redan när de dödsdömda fanns i Karlskrona, besökt dem i deras celler. Karlshamnsprästen var därför känd av de båda fångarna: ”och Bengta mötte mig med leende ansigte förekommande genast den barmhertighet af hvilken hon hade blifvit delaktig sedan wårt sednaste möte”.
Om båtman Bollman berättar Cervin-Steenhoff att han var nedslagen, tyst och inbunden: ”De inhystes nu hvar i sin cell i hvilket lampor brunno”.
Holmer och Cervin-Steenhoff stannade kvar hos de dödsdömda i deras celler under hela natten – med undantag av några timmar mellan klockan 2 och 5 då Cervin-Steenhoff gick hem för att vila. Båda prästerna fick uppleva hur Bollman blev allt bittrare ju längre natten led. Samtidigt fortsatte han envist att bedyra sin oskuld. Gång på gång frågade Bengta om Bollman ännu inte ville bekänna sin fulla skuld.
”I hennes cell var ett himmelrike” , skriver Steenhoff. ”Allt är fullkomnat” utbrast Bengta gång efter annan under nattens lopp. I Bengtas cell satt Cervin-Steenhoff och sjöng, tillsammans med den dödsdömda, bl a psalm 373:
O Gud! Hwem skall jag klaga
Den sorg jag måste draga,
Så arm och synda full?
Ack! Hwad jag har bedrifwit,
Kan endast bli tillgifwit;
För Jesu Christi skull.
Under vistelsen i cellfängelset i Karlskrona hade fängelseprästen Holmer fullgjort sitt uppdrag, nämligen att förbereda Bengta att möta döden med tillförsikt. Ett arbete som fått Bengta att övergå till en närmast fanatisk religiositet. Med Bengtas medbrottsling var det snarare raka motsatsen. När Cervin-Steenhoff vid femtiden på morgonen gick in till Bollman i hans cell ”då brast bandet, lofvad ware Gud”.
Januarinatten var kall och cellerna var oeldade. Den enda värmen kom från en sättugn i korridoren utanför. Till värmen runt ugnen inbjöds nu Bengta för att, tillsammans med prästerna och fångkonstaplarna dricka sitt kaffe: ”Wid ugnen satte hon sig ned med oss och drack under wänligt tal till oss 2 koppar kaffe med bröd”. Om Bollman frukostkaffe säger prästen kort och gott: ”Håkan fick in det till sig i cellen”.
I gryningen fick Bollman tillbaka sina egna kläder. Båda hade begärt att få ta nattvarden i Carl Gustafs kyrka, inte så långt från cellfängelset. Vid klädombytet avslöjade fängelsedirektör Strömberg att man i Bollmans fångkläder påträffat en snara och några skruvar. Bollman erkände också att han ”wille genom döden fly undan döden” men självmordet misslyckades eftersom han aldrig lämnats ensam i sin cell.
När fångarna strax före åtta på morgonen begav sig till kyrkan gick man två olika vägar. Bengta ville inte träffa Bollman så hon och hennes bevakning gick en väg medan Bollman och hans sällskap valde att gå ett annat håll. Även i kyrkan satt de båda medbrottslingarna långt ifrån varandra på varsin sida om altaret i koret. För de båda dödsdömda återstod nu bara den sista resan till avrättningsplatsen i Pukavik.
Mötte döden med sång
Så rullade fångkärrorna från Karlshamn, ut genom Norreport och mot Pukavik. På kärran tillsammans med Bengta åkte fängelseprästen Holmer medan Bollman hade sällskap av kyrkoherde Cervin-Steenhoff. Om den resan berättar prästen att Bollman var rädd och darrade: ”Wid Hästaryd samtalade mycket med en svåger åt hvilen han bad att få skänka sin tröja och wäst”.
Svågern följde troget med till Pukavik för att få de eftertraktade klädesplaggen.
Bengta satt leende på sin kärra ”och uppmanade det omkringstående gråtande folket att tänka på ändan då gjorde de aldrig något illa”.
Bortanför Hästaryd mötte Bengtas bröder de framrullande fångkärrorna. De sprang efter vagnen för att ta avsked av henne ”samt betedde sig högst störande”.
Redan i cellen hade Bengta satt upp sitt långa hår i en knut, för att frilägga nacken för bödelsyxan. Rådet att göra så hade hon fått av fängelsedirektör Strömberg.
Fångkärrorna stannade utmed stora landsvägen genom Pukavik och den sista biten upp till stupstocken fick de dödsdömda gå till fots. Några fjärdingsmän hade mött upp vagnarna för att bana väg genom hopen av nyfikna. Under denna korta vandring sjöng Bengta med hög och klar röst några verser ur psalm 480:
I Christi sår jag somnar in,
De rena mig från synden min:
Ja: Christi död och dyra blod,
Det är mitt lif, min prydnad god.
Vi lämnar Cervin Steenhoff en stund och låter stället nämndemannen Ola Jonsson berätta om den syn som mötte de båda delinkventerna på deras sista vandring upp mot stupstocken.
”Där sto som en sky af folk”, berättar Ola Jonsson. Avrättningar brukade ofta samla stora skaror nyfikna men att ovanligt många sökt sig till den kala ljungheden i Pukavik för att följa Bengtas och Bollmans hädanfärd var i första hand Bollmans rykte som en stor trollkarl.
Enligt Ola Jonssons berättelse hade Bollman nämligen skroderat om ”att göra så möet så att di inte kunne hugga hutet å honom”.
Påståendet om Bollman som en karl med övernaturliga gåvor är med all sannlikhet en grov överdrift. En extra krydda som Ola Jonsson lagt till för att öka spänningen i sin berättelse. En onödig överdrift med tanke på att det dubbla giftmordet i Farabol var omtalat bland allmogen runt om i socknarna och säkert var det många som med egna ögon ville se de båda mördarnas hädanfärd. Även utan Bollmans påstådda trolldomskunnande.
Vägen närmast stupstocken, och området runt stupstocken var avskilt från de nyfikna människomassorna genom en s k ”spetsgård”, bestående ”af välfrejade förståndige män. En från varje bylag inom häradet”. Ola Jonsson berättar också att dessa män kallades genom kungörelse som någon Söndag före avrättningen upplästes från predikstolarna i häradets samtliga kyrkor. För att upprätthålla ordningen på platsen hade man också kallat in häradets länsman biträdda av fjärdingsmännen.
Genom Ola Jonssons ögonvittnesskildring vet vi också att stupstocken, gjord av en avsågad trädstam, en aln lång och 15-16 tum i diameter, var placerad mitt på den öppna slätten. En ljunghed som i trakten allmänt kallades för ”Vikaljungare”. Runt om själva stupstocken ”var i marken nerslagna korta störar i en cirkel av 5-6 meters diameter. Mellan störarna var spända rep runtom, så att endast på ett ställe fanns en öppning”.
Cervin Steenhoff berättar att när Bengta, sjungande några verser ur psalm 480:, gick upp mot avrättningsplatsen, lösgjorde sig en medelålders man ur folkhopen samt tilltalade Bengta med orden: war trygg Bengta för ditt barn är i godt förvar”. Om mannen, med sina ord, avsåg den mördade flickan Hanna Eller hennes syster Bengta, Som inom några minuter nu också skulle mista sin mor, är osäkert. Troligt är att han menade Bengtas äldsta dotter, som tagits om hand av släktingar.
Beträffande den psalm som Bengta sjöng på vägen upp mot stupstocken lämnar de båda sagesmännen olika uppgifter. Karlshamnsprästen skriver i sin ämbetsberättelse att Bengta sjöng den tidigare nämnda psalm nr480.
Ola Jonsson däremot säger sig komma ihåg att hon sjöng följande vers:
Min kläder klädas af
Min synd, o Gud begraf
I Christi sido sår:
Så skall min skröplighet
Bli wänd i härlighet,
När jag af jord uppstår.
Texten är hämtad ur psalm nr440 i 1819 års psalmbok. För psalmtexten står den kände poeten och författaren Samuel Columbus, född 1642 och död 1679.
Om Bengtas avrättning säger Cervin Steenhoff i korthet: ”Hon lade sig stilla ned och som man afbryter ett blomster war hon i en Blick flyttad, det hoppas jag, för jesu skull, till Guds Paradis”.
Ola Jonsson är något mer detaljerad och minns att Bengta fortsatte sjunga sin psalmvers flera gånger om och att hon tystnade först då hon lade sitt huvud på stupstocken: ”Följemännen gingo utom spetsgården. Och i samma ögonblick föll hugget hvarvid hufvudet trillade ett stycke från stocken”.
I uppteckningen av Ola Jonssons minnesbilder sägs också att skarprättarens namn var Bolvik och att efter avrättningen ”hans båda drängar kastade undan kroppen och slängde ett skynke öfver”. Enligt länstyrelsens brevdiarium bör dock skarprättarens namn vara Hartelius, i varje fall var det Hartelius som den 3 Januari 1854 fick besked från länstyrelsen om de stundade avrättningarna.
Cervin-Steenhoff berättar, på tidens sedvanligt svulstiga språk om Bengtas stora omvändelse: ”Man skall hafva skådat detta förklarande anlete för att kunna prisa den stora nåd som så oförskylt blef henne tilldelt”.
Karlshamnsprästen nämner inte med ett ord avrättningen av hennes medbrottsling, båtsman Bollman.
Här får vi återgå till August Holmbergs uppteckning av vad Ola Jonsson en gång själv upplevde på plats i Pukavik. Av den berättelsen framgår att Bollman utan protester lade sig ner på stupstocken men när följemännen lämnat det inhägnade området dröjde det en stund innan skarprättaren höjde sin bila. Skarprättaren tog sig en god funderare”.
När första hugget äntligen föll missade det grovt, så gjorde också det andra hugget ”så att skarprättaren skar till slut af halsen med en stor knif”.
I boken ”Om dödstraffet” berättar Kurt Olivecrona ytterligare några detaljer om Bollmans avrättning. Första hugget tog snett över Bollmans ena skuldra. Med ett vrål kastade sig den dömde över på rygg och andra yxhugget tog därför i ansiktet på Bollman. Först med tredje hugget kunde skarprättaren skilja huvudet från kroppen.
Var Knut Olivecrona hämtat dessa uppgifter framgår inte av hans bok. Länsstyrelsens brevdiarium från 25 Januari 1854 talar bara om att ”förrättingen ej gick bra”.
Källa: Ysane - Norje Hembygdsförening!
|
