Brott och Straff!

”Bent Thruidzön skulle till Sverige gå och fann den stig som till Mölletofta låg….”

Raderna är hämtade ur en visa från år 1560 som berättar om ett fasansfullt massmord på nästan en hel familj. I Mölletofta by i Östra Ljungby socken förberedde man sig inför påskhögtiden. Det fanns mycket att bestyra. Man skulle hugga ved till brödbaket, ölbrygden skulle övervakas och vatten skulle bäras. Därför blev säkert Peder Jensön och hans hustru Kierstene glada, när Bent Thruidzön erbjöd dem sin hjälp. Bent var på vandring mot Svenska gränsen och det var naturligt att man då lönade honom med mat och husrum – en tjänst betalades med annan.

Vettvillingsdådet!

Efter kvällsvarden bäddades det åt Bent i en bänk i stugan. I andra änden av bänken lade sig husbonden själv, för han ämnade snart stiga upp igen och se efter att ölet jäste som det skulle. Ölbrygden blev aldrig kontrollerad. När Bent Thruidzön förvissat sig om att alla i hushållet sov tungt, smög han sig fram till Peder och slog honom i pannan med en yxa. I mörkret tände han sedan ett ljus, tog gårdens lykta och gick till förstugekammaren, där Kierstene och hennes 12-åriga dotter låg. Då Kierstene såg det flackande ljuset, ropade hon på sin man men fick inget svar. Hon steg upp och gick mot dörren, där hon mötte sin baneman.

Bent Thruidzön svingade yxan och högg ett djupt sår i Kierstenes ena sida. Hon blödde ymnigt, men lyckades kalla på sin äldste son som kom springande i bara nattskjortan. De två männen kämpade länge och kanske hade sonen fått övertaget, om hans yngre bror hade kommit till hans hjälp. Men när denne hörde skriken blev han rädd och skyndade att låsa dörren om sig. Under tiden hade kierstene lyckats varna sin 14-årige son Thruit. Han hade sin sovplats bakom ugnen och gömde sig nu snabbt under dynorna där och låg alldeles stilla. Kampen mellan mördaren och den äldste sonen fortsatte. Ynglingen slogs mycket tappert men föll till slut ihop på golvet, och mördaren högg då först av hans ena arm och sedan ett ben.

Dottern i familjen försökte smita upp till sin bror bakom ugnen, men blev upphunnen och ihjälhuggen tillsammans med sin Mor. Bent Thruidzön vansinnesgärning var dock ännu inte fullbordad. Genom den låsta dörren till kammaren försökte han övertala den förtvivlade mellanpojken att öppna. ”Jag vågar inte” , grät pojken, ”du hugger ihjäl mej” ”Djävulen måtte ta mig om jag gjorde det! Jag svär att jag inte skall röra dig!” Pojken trodde honom inte och med ett par yxhugg slog mördaren av dörrens hängen och trängde sig in i kammaren. Bent lät sig inte bevekas av tårar och böner utan högg ihjäl även sitt femte offer. Med en värja undersökte han sedan om den yngste sonen Thruit fanns kvar bakom ugnen. Trots att värjan kom mycket nära, låg gossen alldeles tyst och stilla under sin dyna och klarade sig därför undan den galne mördaren. Thruit skulle aldrig komma över sin familjs fruktansvärda öde, utan ”er underlig bleven”, allt enligt församlingens präst.

Hur gick det för Bent Thruidzön och vad fanns det för motiv till dådet? Han greps fjorton mil från Svenska gränsen, nära sjön Bolmen, efter att hästen han stulit från familjen Jensön slitit sig och blivit igenkänd av folk i trakten. Bytet i övrigt bestod av lite pengar och några silverföremål. Vid gripandet visade Bent upp ett bälte, som han hade spänt fast om en björk i skogen. När man frågade honom varför, svarade han att han hört att man inte förföljde tjuvar som lämnade något efter sig.

Bent Thruidzön fördes runt till städerna i trakren och blev ”nupen med tänger, sedan parterad” och slutligen steglad på backen vid Mölletofta. Han ångrade aldrig sitt brott – tvärtom. När han fick höra att flera personer hade skadats då de fallit ner från sin utsiktsplats, dit de klättrat för att se honom torteras, skrattade han och sa: ”Det var ett bra skämt, det gjorde mig gott!” Så mycket mer anledning att skratta fick nog inte Bent. Stegling innebar nämligen att den avrättades kropp spikades fast på träd eller pålar efter att ha delats i fyra delar. Ofta lade man också delarna på ett hjul, dvs ”stegel och hjul”.

Rättskipning!

I gamla tider hölls tinget under bar himmel. Åldermannen och hans råd tog plats på de fyra tingsstockarna och i fyrkanten innanför framförde sedan bönderna sina klagomål och där avkunnades dom. De frågor som togs upp vid tinget kunde prövas på olika sätt. Om det fanns vittnen att höra, var dessas utsagor naturligtvis avgörande. Fanns det inga vittnen använde man istället nämnder eller edgångna män. Dessa edsgärdsmän skulle intyga att den anklagade var oskyldig till det brott han påstods ha begått och att de gick i god för honom. Ju grövre brottet var, desto fler edgångna män krävdes det. Därför var det mycket viktigt för var och en att ha ett gott anseende i samhället han levde i. Det var ju faktiskt en förutsättning för hans liv och existens. Tillhörde man t ex S:t Knuts gille borgade det för att man var en aktad man, som kunde kalla ett stort antal tingsmän om det behövdes.

Det vanligaste straff som utdömdes var böter. Pengarna delades sedan mellan kungen, häradet och målsägaren. Man kunde dömas till mansbot för dråp och böterna betalades då ut till den dödes släkt. Kom man inte översens om summan, kunde den anklagade istället dömas fredlös och stöttes då ut ur gemenskapen och sin släkt. Dödsstraff tillgreps för bl a förräderi och föregicks ofta av tortyr och stympningar. Fängelsestraff var ovanligt under medeltiden och användes mest för högreståndspersoner. Avrättningsplatser plaserades ofta vid en vägkorsning eller en gräns, eftersom de var skamliga och förfärliga ställen som ingen by ville ha alltför nära. Dessutom ville man göra det svårt för den avrättades vålnad att hitta rätt och spöka för de efterlevande.

Bestraffningar av alla slag var offentliga skådespel som samlade stor publik. Tanken var att det skulle avskräcka andra från att bryta mot lagen och många dömdes också till något skamstraff. Man skulle ställas ut till ”spott och spe” och påhittigheten var outtömlig. På stortorget i Malmö fanns en skampåle, ”kagen” eller ”kåken” . Därhamnade år 1552 Carrine Niellsdotter, anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Egentligen kunde hon ha dömts till döden, men eftersom hon bad om nåd i Guds namn och på sina bara knän lät man nåd gå före rätt. Efter skammen vid ”kagen” väntade evig förvisning från både Malmö och Köpenhamn. Vilket straff mannen fick framgår inte av rättegångsprotokollet.

Systrarna Marine och Mette från Wiborg dömdes på tinget till ”kagen och hudstrykning”, dvs bödeln skulle piska deras ryggar blodiga vid skampålen. Deras brott? De hade stulit ”kläder och annat”. Vid kagen hade de sällskap av Margette Mathiasdotter, som hade stulit en gryta.

Lodwig Bagardräng fick lova att aldrig mer gå till Hans Glarmästare och dricka. Glömde han sitt löfte, väntade fotjärnen på honom. Han skulle få ”en black om foten”.

År 1643 kunde man se målaren Jesper Christensen vandra runt i staden endast iförd en trätunna. Han hade ”förtörnat och förargat Gud”. Och antagligen även sin hustru, genom att leva lättfärdigt med en annan kvinna. Trätunnan som Jesper bar kallades ”den spanska kappan”. En förmildrande omständighet för Jesper bör varit att domen föll den 7 Augusti. Skammen och sommarsolen höll honom nog varm.

Frm år senare togs skolgossen Rasmus i upptuktelse, men så hade han också burit sig dumt åt. Med kniv hade han skurit sönder både hatten och tröjan för en kamrat. Narturligtvis fick Rasmus ersätta de förstörda kläderna och om han inte omelebart bättrade sig, skulle de andra barnen ”hudstryka” honom. Rasmus skulle med andra ord få klasstryk.

Den 16 Februari 1573 erkände Jep Nielazön att han stulit en brokig märr från en plats kallad Rådmansvången. Märren hade han sedan sålt till en bonde i Vellinge. Jep ådömdes att mista sitt ena öra, att pryglas vid kåken och att därefter för evigt lämna landet. Jep hade tur. Många hästtjuvar dömdes till döden genom hängning. Hängning var för övrigt det vanligaste dödsstraffet för män.

Kvinnor hängdes inte gärna (då kunde de visa benen) utan halshöggs, brändes eller ”sattes levande i jord”.  Det straffet fick bl a några kvinnor i Frillestad som blivit anklagade för trolldom och häxeri. ”Man satte dem levande i jord med en träbalja över huvudet. Där satt de tills de kvävdes och dog”.

På Torups gård föddes på 1690-talet ett sådant barn som kyrkan förr kallade”oäkta” . Föräldrarna var hushållerskan Gundila Mårtensdotter och ladufogden Hans Nilsson Brock. Barnet var inte bara oäkta utan också oönskat. Därför lades det ”å lönn” och modern påstod att det varit dött vid födseln. Att barnets huvud var ”sönderkrossat” hade hon svårt att förklara, och därför fängslades hon och plaserades på Malmöhus i väntan på dom. Häradsrätten dömde henne ”från livet”, men då hon överklagade till hovrätten i Jönköping benådades hon.Tyvärr framgår det inte till vad, men en vanlig form av benådning bestod i att straffet mildrades från bål till svärd, dvs till halshuggning.

Albrit Albritzön hade i alla sina dar fört ett oklanderligt leverne i sin hemby Wram. Men när han vid en resa till Köpenhamn år 1638 drabbades av den stora kärleken och trolovade sig med en kvinna där, gjorde han sitt livs stora misstag. I kärleksyran glömde han nämligen bort att han hade en hustru hemma i Wram. Han klarade livhanken, men brännmärktes av mästerman med ett glödgat järn i nacken och sändes på livstid till Bremershus, Christian IV:s tukthusanstalt i Köpenhamn. Mästermannen – ja, om en malmöitisk sådan vet vi att han år 1607 erhöll en årlig lön på 30 daler.Men då skulle han också, förutom att brännmärka och avrätta folk, hålla grisarna borta från gatorna.

Avrättningar kan man väl se som samhällets hämnd på en brottsling, och hämndlystnad ger upphov till raffinerande dödstraff. Ett plågsamt sådant ådömdes en kvinna i Västra Göinge som ”illa hanterat” sin man. Man satte ut henne på en liten ö kallad Tjuvön. Där fick hon stanna tills hon dog svältdöden. För att förvärra hennes hunger ytterligare hade man först hängt upp ett vetebröd utom räckhåll ovanför hennes huvud.

För snapphanar och folk som hade hjälpt dem fanns bara en dom: avrättning. Här tyckte men dock inte att det räckte med stegel och hjul efter avrättningen. En snapphane skulle pinas till döds. Ofta inleddes avrättningen med rådbråkning, då den dömdes lemmar krossades av ett tungt hjul. Först därefter slogs missdådaren ihjäl och steglades.

Sven Erlandsson, Inte utan anledning kallad Sven Banketröja av bönderna, var en av snapphanarnas värsta fiender. Som så många av sina kollegor hade han en egen specialmetod för att plåga och avrätta infångade snapphanar. En krönika berättar: ”När de Svenske denna vinter (1678-1679) finge fatt på några snapphanar, då först pinade de dem under fötterna med glödande järn och satte dem sedan en spetsig stör in i deras ända och ut genom deras näsa. Där efter slog de dem fast vid ett träd med ett spik igenom bägge deras händer över huvudet och lät dem hänga så, tills de dog.”Som tack för trogen tjänst adlades senare Sven Banketröja. Han tog sig namnet Ehrenflycht  och var i några år överkrigskommissarie över Skåne, Halland och Blekinge.

Källa: Ur vår danska historia